Projekt Azorian var en hemlig operation som utfördes av USA under det kalla kriget, med syftet att bärga en sovjetisk ubåt, K-129, som sjönk i Stilla havet 1968. Officiellt lanserades en expedition 1974 för att utforska möjligheten att samla upp mangan-noduler från havsbotten. Dessa noduler är rika på värdefulla mineraler, vilket gjorde expeditionen trovärdig som en kommersiell och vetenskaplig satsning.
I verkligheten var detta dock bara en täckmantel för den mycket mer riskfyllda och komplicerade undervattensoperationen för att bärga den sovjetiska ubåten. USA:sregering och CIA använde en specialbyggd båt, kallad ”Glomar Explorer”, som var utrustad för att kunna hämta upp stora objekt från djupet. Syftet med att bärga ubåten var att återvinna förlorad krypteringsutrustning, kärnvapenmissiler och annan känslig information om sovjetiska militära förmågor.
Projektet var extremt hemligt på grund av de politiska riskerna med att störa Sovjetunionen genom att bärga dess militära utrustning. Det var först flera år senare som detaljerna kring Project Azorian blev allmänt kända, efter avslöjanden genom läckta dokument och efterforskningar av journalister. Projektet belyste både den tekniska innovationen och de spionagerelaterade aspekterna av det kalla kriget.
Hur gick Projekt Azorian
Projekt Azorian var en av de mest ambitiösa och hemliga operationerna under det kalla kriget, utförd av Central Intelligence Agency (CIA) för att bärga en sovjetisk ubåt, K-129, som sjönk i mars 1968 i Stilla havet, cirka 1,560 mil nordväst om Hawaii. Ubåten sjönk efter en olycka, och alla ombord omkom. USA lyckades lokalisera vraket med hjälp av sitt avancerade undervattensövervakningssystem, och beslutade att bärga den för att erhålla värdefull militär teknik och krypteringsutrustning.
Planering och genomförande
Projekt Azorian inleddes 1974 och använde sig av en särskilt byggd fartyg kallad ”Hughes Glomar Explorer”. Fartyget utrustades med en gigantisk mekanisk gripklo känd som ”the Claw”, designad för att bärga den 1,750 ton tunga ubåten från ett djup av omkring 4,900 meter. ”Hughes Glomar Explorer” maskerades som ett forskningsfartyg för gruvdrift på havsbotten, vilket skulle samla upp mangan-noduler.
Utförandet av bärgningen
Under sommaren 1974 påbörjades bärgningsoperationen. Fartyget positionerades ovanför vraket, och gripklon sänktes ner till havsbotten. Trots flera tekniska svårigheter och utmaningar lyckades man bärga en stor del av ubåten. Dock bröts en betydande del av vraket, inklusive delar som innehöll missiler och krypteringsutrustning, loss under hissningen och föll tillbaka till havsbotten.
Sekretess och avslöjanden
Hela operationen hölls extremt hemlig, och den allmänna täckmanteln om gruvdrift på havsbotten bibehölls under processen. Detaljer om projektet förblev hemliga tills 1975, när en del av operationen avslöjades till media. CIA har sedan dess gradvis släppt fler uppgifter om projektet, men många detaljer är fortfarande klassificerade.
Projekt Azorian är ett framträdande exempel på kalla kriget spionagespel och de tekniska längderna som nationer var villiga att gå till för att säkra eller återvinna militär och strategisk information. Trots bara delvis framgång i bärgningen av ubåten, visade projektet USA:s avancerade tekniska kapacitet och dess vilja att ta stora risker i skuggan av globala geopolitiska spänningar.
